super söta tofflor som han fått från min kusin och hennes familj i Skellefteå :)

Annars idag så har jag varit och tagit nå blodprov inför läkarbesök på fredag (ska bli rätt intressant att se min läkares min då jag kommer med en liten på armen...hon har inte vetat om att jag varit gravid ens)

Sen har vi varit på stan gjort några ärenden och sen glass med Rickard och Ludwig på duvan :P

Efter det skyndade vi hem eftersom BVC gjorde ett hembesök hos oss idag, det gick bra...va rädd att dom skulle kritisera och kommentera massa, men hon sa ingenting =)

fick lite vägningstider och läkartider och sånt för lilleman...så i morron ska jag dit och väga honom :)

Men nu är det bebis mys och så småningom sängen som lockar.

Puss hej

så efter att ha väckt upp alla i familjen utom lillebror och ringt både sjukvårdsrådgivningen och pratat med dom i umeå, lycksele OCH vilhelmina så insåg jag att fan det här är nog på riktigt. Så det var bara att försöka peta i sig lite frukost och sätta sig i bilen och åka mot ume. Vi tog oss nästan till Vilhelmina då hade jag 3-4 minuter mellan värkarna och ville inte va med nå mer, så vi ringde och ordnade så att jag fick åka ambulans från Vilhelmina till Lycksele. Väl där så satte dom dropp på mig och stannade av värkarna (jag har aldrig mått så bra som då smärtan släppte) Sen in i en ny ambulans och mot umeå. Där togs jag emot av en sköterska som frågade om det var jag som väntade tvillingar?! skrek mer eller mindre Nej och sa att det hoppas jag inte. Fick ett rum och dom kopplade bort droppet...sen hände det inget mer. Mattias som varit duktig och snabb packat sånt vi kunde behöva hemma i lägenheten komme och vi fick middag och tog det bara lugnt. Det hände som sagt inte så mycket mer då utan värkarna började komma igång igen precis då det var dax att sova, men jag öppnade mig ingenting så sköterskorna tyckte det var dumt att jag skulle plågas till ingen nytta...fick mera stopp medicin och lite morfin, Sov som en stock!!

Fredag, hade små värkar men inget regelbundet och inte lika starka som på torsdan....samma sak där det komme mer mot kvällen och jag ville först inte stoppa det, men jag hade inte öppnat mig nånting på hela dan så både jag och mattias trodde att vi skulle få åka hem igen.

Lördag morron, vaknade av att vattnet hade gått, eller en del av det i alla fall...sen flöt det på, öppnade mig sakta men säkert under hela dan...fick socker dropp för att hålla koll på sockret..låg stabilt på 10 i stort sett hela förlossningen. Mattias va helt underbar och tog allt ansvar för att kolla sockret minst en gång i timmen, han såg till att jag drack och petade till och med i mig lite jordgubbskräm mellan värkarna. Försökte andas lustgas men mådde bara illa...så efter antalet tårar och en mindre panik attack?! så gick jag med på att testa ryggmärgs bedövning (Halleluja!! det funkade suveränt och jag kände aldrig att dom stack) Sen minns jag mest att det kändes som om man skulle skita ner sig och att jag skrek...då jag fick (då  jag kände att det kom en värk frågade jag "vad ska jag göra" Hur knäppt är inte det?) Sen känns det som om tiden bara flög fram ( fast det kändes inte så då jag låg där, det vet jag) och rätt var det var så höll Mattias i en fot och pressade uppåt och en barnmorska i den andra och en tredje som tryckte på min mage och sen kom han ut....underbara lilla unge som hade gjort mig så mycket ont och som definitivt inte skulle få några syskon...på några sekunder var han ute och all smärta var borta?! 

Hur går det till...dom är så lätta att få in och så svåra att få ut :) Och varför är det så att folk föder barn frivilligt?? det gör ju så ont så man kan inte ens sätta ord på det...men då är det ju det där fenomenet som kallas glömska...det har nu gått 17 dagar sen jag låg där och skrek att han får faaaaaan inga syskon...och redan nu börjar det blekna...jag vet att det gjorde ont..men hur ont gjorde det egentligen?? En elefant glömmer aldrig...bara lite, eller?

Sen kan jag inte riktigt fatta att han är ute...och att han kom ur mig?? hur gick det till?

Det blev ett något rörigt inlägg det här, men det är så det känns och det är så det är...Nu är vi i alla fall hemma och den enda som saknas i denna lilla familj är min Akilles....saknar det lilla monstret mer än vad som är bra för mig :)

Vettigare inlägg kommer då jag har landat och fått ordning i mitt huvud och i mitt hem.

Puss och kram